I mitt reportage ”Träna on the go” om Gabriel Wikström från december 2015 ville jag inte bara förmedla regeringens budskap om att Friskis&Svettis spelar en viktig roll för folkhälsan.
Jag ville också ge en känsla av hur Gabriel Wikström jobbar, utan att skriva det på näsan. Det gör att läsaren får tänka lite själv, vilket gör läsningen mer intressant.
Om kreativt skrivande: använd i princip aldrig adjektiv. Det vill säga, slå inte fast hur något är.
Ordet ”stressad” är ett adjektiv. Om du skriver att folkhälsoministern är stressad slår du fast att han är det. Skriv i stället det som ger en känsla av att ministern hela tiden är på väg någonstans.
Verb och substantiv är vägen dit, att berätta vad som händer.
Till exempel:
- Gabriel Wikström har med sig en plastpåse med träningskläder inför fotograferingen.
- Kollegan avbryter intervjun och frågar om ministern kan ringa upp senare när han sitter i bilen.
- Folkhälsoministern försvinner iväg med träningskläderna i plastpåsen.
- När han ringer två minuter senare får vi höja rösterna för att överrösta trafikbullret och sirenerna utanför hans bil.
- Han säger: ”Oj, nu är vi framme, hör av dig om du behöver något mer, hejdå!”
- Bilen stannar, en dörr öppnas och Gabriel Wikström är on the go.
Substantiv, att berätta vad någon har, är också vägen till att ge en känsla och egna slutsatser. Det är ett filmiskt grepp som med fördel används även i text. När någon gör något drar läsaren eller tittaren sina egna slutsatser. Inom film kallas det visualisering. Inom skönlitteraturen kallas det gestaltning.
Jag kallar det att ge exempel. Jag har alltid tyckt att ordet gestaltning inte säger någonting om vad det betyder, trots att ordets innebörd är att man ska visa vad något är. Show, don´t tell, alltså. Gestalta är att ge exempel. Exemplen är vad någon gör eller vad någon har, för att beskriva hur någon är.
//
Här kan du ladda ner en pdf med Friskis&Svettis träningsprogram som folkhälsominister Gabriel Wikström visar. Foto: Mikael Gustavsen. Här kan du se hans portfolio.
