Kategori: Storyn om myndigheter

I mitt reportage från 2012 ger den då 16-årige Haroon från Afghanistan sin bild av Sverige och vad han mött i samhället Lomma i Skåne. Det ger oss som är vana vid att bo i Sverige ett nytt perspektiv. Det här greppet kan kommunikatörer ta till för att beskriva det mest självklara, sådant som man som van användare av myndigheten räknar som självklart:

”Här sparkar ingen mig.”

Nyhetsjournalistiken basunerar oftast ut vad som har gått fel. Det kallas medielogik: nyheter är vad folk pratar om – och om folk hört en explosion pratar folk om det och vill veta varför det exploderade.

Men en nyhetsrapportering som oftast rapporterar om det som gått fel kan ge en skev bild av verkligheten. I en demokrati behöver även den positiva bilden av det offentliga få utrymme. Vem ger den?

Kommunikatörer på myndigheter spelar en roll för hur myndigheten uppfattas av medborgarna. Ett sätt att ge en känsla för myndigheten är att intervjua en person som inte känner till myndigheten alls. Det behöver inte vara en flykting som i mitt exempel. Det kan vara hur en tolvåring ser på och använder webbplatsen pensionsmyndigheten.se. Ställ frågorna!

• Hur kan tolvåringens uppfattning om webbplatsen förstärka eller förändra bilden av myndigheten?
• Hur kan tolvåringens intuitiva användning av webbplatsen utveckla användarvänligheten?

”För ett par år sedan pinglade klockan hos färghandlaren i Karlstad.”

Mitt reportage från 2008 om en bygglovsprocess kan inledas så att läsaren vill veta hur det ska gå.

• Inled med ett ljud, en smak eller en lukt och något som händer i samband med det. Då dras läsaren in i handlingen.
• Använd verb och substantiv, det vill säga vad någon eller något gör.
• Använd inte adjektiv, det vill säga att beskriva vad något är, som ”vackert, grått, regnigt, soligt, grönt”.

Har du väl fått greppet om läsaren kanske hen rentav läser faktarutan om ett ord som annars skulle få många att sluta läsa: bygglovsprocessen.

 

I mitt reportage ”Träna on the go” om Gabriel Wikström från december 2015 ville jag inte bara förmedla regeringens budskap om att Friskis&Svettis spelar en viktig roll för folkhälsan.

Jag ville också ge en känsla av hur Gabriel Wikström jobbar, utan att skriva det på näsan. Det gör att läsaren får tänka lite själv, vilket gör läsningen mer intressant.

Om kreativt skrivande: använd i princip aldrig adjektiv. Det vill säga, slå inte fast hur något är.

Ordet ”stressad” är ett adjektiv. Om du skriver att folkhälsoministern är stressad slår du fast att han är det. Skriv i stället det som ger en känsla av att ministern hela tiden är på väg någonstans.

Verb och substantiv är vägen dit, att berätta vad som händer.

Till exempel:

• Gabriel Wikström har med sig en plastpåse med träningskläder inför fotograferingen.
• Kollegan avbryter intervjun och frågar om ministern kan ringa upp senare när han sitter i bilen.
• Folkhälsoministern försvinner iväg med träningskläderna i plastpåsen.
• När han ringer två minuter senare får vi höja rösterna för att överrösta trafikbullret och sirenerna utanför hans bil.
• Han säger: ”Oj, nu är vi framme, hör av dig om du behöver något mer, hejdå!”
• Bilen stannar, en dörr öppnas och Gabriel Wikström är on the go.

Substantiv, att berätta vad någon har, är också vägen till att ge en känsla och egna slutsatser. Det är ett filmiskt grepp som med fördel används även i text. När någon gör något drar läsaren eller tittaren sina egna slutsatser. Inom film kallas det visualisering. Inom skönlitteraturen kallas det gestaltning.

Jag kallar det att ge exempel. Jag har alltid tyckt att ordet gestaltning inte säger någonting om vad det betyder, trots att ordets innebörd är att man ska visa vad något är. Show, don´t tell, alltså. Gestalta är att ge exempel. Exemplen är vad någon gör eller vad någon har, för att beskriva hur någon är.

//

Här kan du ladda ner en pdf med Friskis&Svettis träningsprogram som folkhälsominister Gabriel Wikström visar.  Foto: Mikael Gustavsen. Här kan du se hans portfolio.